Things end. But memories last forever.

Det har redan gått två veckor och det här inlägget har blivit oskrivet fram tills nu. Jag har verkligen inte vetat vad jag ska skriva, det finns lixom inte några ord som räcker till. Min favoritperson har plötsligt somnat in. Min älskade fina pigga omtänksamma lilla glada kloka eleganta kärleksfulla gulliga medvetna festliga momi. <3

 

Hon var den som knöt ihop hela släkten och hade koll på allt, även om hon hade fyra barn, nio barnbarn och tolv barnbarnsbarn att hålla reda på. Hon var intresserad och engagerad i våra liv och ville alltid höra allting om oss. Oavsett om hon bara var hemma eller skulle gå utanför dörren så klädde hon alltid upp sig. Hon lärde mig att sticka och virka och även fast jag är vänsterhänt virkar jag som en högerhänt just för att det var hon som lärde mig. Det är från henne jag har fått min konstnärliga och kreativa sida. Och kanske även en hel del svärord, haha. Hon (och moffa) tog alltid hand om oss när vi var sjuka, och såklart även annars. SOM vi har tillbringat tid med momi och moffa - och det är ett av mina finaste barndomsminnen. <3 Hon gav alltid massa fina komplimanger. Prick varje gång jag var hemhemma i Kristinestad hälsade jag på hos henne. Hon och jag är de enda som delar skostorlek, så jag testade alltid hennes skor och har även fått ärva / ta över många skopar. Hon var delaktig både i vardagen och vid alla högtider. Under coronatiden lärde vi henne att använda Facetime så att vi kunde hålla kontakten på det sättet istället. Hon var uppdaterad om allt och alla i samhället, även fast hon inte ens använde internet. I höstas stickade hon tre par nya yllesockor åt mig och jag hoppas verkligen att de håller förevigt. Hon lagade alltid så god mat och speciellt hennes pannkaka var magisk. Varje födelsedag tog vi de traditionsenliga pussfotografierna. Hon och jag har löst otaligt många korsord tillsammans. När hon låg på sjukhus och jag besökte henne direkt efter ett dopp i isvaken och därmed hade kalla händer när jag anlände var det hon som värmde mina händer och tog hand om mig fast det var hon som var den som egentligen behövde skötas om. Hon var en himla stor del av mitt liv och som ni har märkt nämnde jag henne också ofta här i bloggen. Hon var alltid peppad på och redo för fest, hon hade till exempel planerat att prick hela släkten skulle fira hennes nittio jordsnurr med en födelsedagkryssning i sommar. 

 

Men så plötsligt tog livet en helomvändning. Den sista tiden höll vi varandra i handen, gjorde de sista korsorden tillsammans på sängkanten, hade kvalitetstid med släkten, kramades och grät både om vartannat och samtidigt samt pratade om gamla minnen. Jag och min storasyster vakade dessutom med henne på natten och det kan vara både det finaste och det tyngsta jag har gjort i hela mitt liv. Om det var något älskade momi hade mycket av så var det just det - människor omkring henne som älskade henne. Hon var aldrig ensam och det behövde hon inte vara en endaste sekund den sista tiden heller.