Things end. But memories last forever.

Från gårdagens begravning och minnesstund. 

 

 

På första maj när jag var beibis fick jag vara i hans famn framför hela publiken när manskören sjöng ljuva flicka åt mig. När jag gick i lågstadiet fungerade han som klassmoffa och hjälpte till under de lektioner som det behövdes. Efter skolan brukade jag bara gå upp och ner för backen för att hälsade på. Villan i Skatan var hans favoritplats, och där hängde vi ofta. Om somrarna hade han höns och vi barnbarn fick alltid en som vår egen, vars ena ben vi fick måla i valfrifärg och varje dag fick vi plocka färska ägg. Hans specialitet moffas kaka fanns prick alltid när man ville fika. När han drack sitt kaffe klockan fjorton nollnoll knyckte jag alltid några sockerbitar av honom som jag snabbt stoppade i munnen. Han lärde mig att knyta både skosnören och slips. Jag minns att jag en gång också lånade en av hans prickiga slipsar för att ha på mig den i skolan, haha. När vi hade fått två kaniner snickrade han och jag tillsammans ihop en kaninbur i hans hobbyrum. Han (och mormor) skötte alltid om oss när vi var sjuka. Vi löste korsord tillsammans. Det är från honom som jag har fått mitt pepparkakspigment. Vi gjorde några minnesvärda resor till Thailand tillsammans. När vi var till mataffären köpte han alltid min favoritglass solero åt mig. Han betalade en lite slant varje gång vi vågade smaka på något vi inte tyckte om (haha). Han lärde mig hur man skall äta kräftor påriktigt. När jag och mina systrar var små fick vi alltid puffa ut bilen från gården istället för att han backade ut när de hade varit på besök, vilket vi tyckte var sjukt roligt. Han var stolt över att jag var duktig i skolan samt beundrade mina betyg och tyckte att jag skulle bli läkare eller advokat. Ja, listan kan göras hur lång som helst.. Vilka underbara minnen. Och det är precis såhär jag minns honom. Engagerad, kärleksfull, omtänksam och duktig på allt.