Things end. But memories last forever.

"You build a life for 19 years and leave it for 9 months. You build a life for 9 months and leave it forever. Which one is harder?"

Jag ligger vaken mitt i natten och funderar, gråter, tänker, undrar, tar djupa andetag.. Ända sedan dagen jag kom till Australien har jag fasat för det här, men att det skulle bli så här jävla (ursäkta) svårt hade jag inte någon aning om. Att flytta hem till Finland igen, pratar jag förstås om. Jag har blivit så mycket starkare under det här året, men med det här går det bara inte. Jag har blivit en känslostorm och tårarna bara rinner. Jag klarar inte av att lämna Sydney och mitt liv här. Att flytta till Finland är så många gånger värre än det var att flytta till Australien. Att lämna tryggheten hemma och bege mig till andra sidan jorden var konstigt nog varken nervöst, skrämmande eller allt för sorgset. Det kändes bara så himla rätt. Men att nu flytta tillbaka känns hemskt. Jag är nervös, rädd och så ledsen. Vad har hänt det senaste året? Hur mycket har allt och alla förändrats? Hur mycket har jag förändrats? Vem finns kvar? Vem kommer att höra av sig? Hur ska någon förstå, när ingen upplevt samma sak? Kommer jag överhuvudtaget att trivas i Finland mera? Tänk om jag saknar Australien alldeles för mycket? När kommer jag att få åka tillbaka hit? Kommer jag någonsin att känna mig hemma igen? Frågorna tar inte slut. Jag är rädd för att allting kommer att vara precis som förut, som om jag inte ens varit iväg, samtidigt som jag är rädd för att ingenting kommer att vara som förut. Åh, huvudet sprängs av alla funderingar och hjärtat brister av att jag behöver flytta härifrån. Nu just kan och vill jag ju lixom inte ens somna, för då vet jag att det sen är en dag mindre kvar här.. När jag flyttade från Finland visste jag ju att jag skulle återvända om ett år, men nu vet jag ju faktiskt inte när jag kommer att komma tillbaka hit. Och det är det, bara tanken på att jag ska lämna Sydney på obestämd tid, som dödar mig.