Things end. But memories last forever.

Alltså vi måste ta ett snack om detta e v i g a  m ö r k e r. Jag håller på att bli galen - eller kanske bara lite deppig. Eller både och! Det är alltså denna gråa, långa och olidligt mörka övergången från höst till vinter som jag pratar om. När alla färggranna löv fallit ner från träden för längesedan, men snön ännu inte riktigt stannar kvar på marken. När mörkret blir större och längre för varje dag som går, men solen har fastnat bakom alla gråa moln. När temperaturen inte är tillräckligt varm för att vara behaglig, men inte heller tillräckligt kall för att vara frisk och krispig. Och detta år har november varit extra mycket det jag beskriver, eller hur? Vår bananplanta här hemma blir verkligen mer och mer skruttig på grund av att den inte får något solljus, och igår sade jag att det ju faktiskt inte är så konstigt att människor mår sämre den här tiden på året om också växter gör det, haha. Åtminstone jag behöver ljuset och solen, helt enkelt. 

 

Hela hösten har jag haft en obotlig resfeber och jag har bara velat kasta mig på första bästa flygplan. På grund av jobbet har jag ändå inte sluppit iväg de senaste månaderna, och det har nog också påverkat mig. Jag kan inte ens minnas när jag senast inte hade en resa inbokad som jag kunde se framemot, och detta gör att det kliar i kroppen ännu mera. Att jag vill och längtar så mycket, men inte kan. Men eftersom livet kom emellan förra gången, så tänkte jag att vi iallafall skulle titta tillbaka på en resa som jag redan har gjort för att pigga upp det lite här inne på bloggen iallafall. Jag syftar förstås på vår underbara resa till Israel som jag ännu inte visat bilder ifrån!! Resten av veckan tänkte jag därmed backa tillbaka tiden till när solen ännu lyste, haha. :-)