Things end. But memories last forever.

Jag har aldrig lärt mig att dyka ordentligt, varken djupt eller långt. Jag har aldrig kunnat dyka utan att hålla för näsan eller utan att ha ögonen stängda. Och jag har aldrig tyckt speciellt mycket om att vara under vattnet. Främst kanske för att jag framförallt aldrig har varit bra på det. Så fick vi möjligheten att via skolan gå en badvaktsutbildning, och eftersom jag inte är sen på att anta utmaningar så anmälde jag mig. För att klara utbildningen ska man bland annat göra ett simtest där man ska simma, dyka och rädda inom loppet av högst tre minuter och fyrtio sekunder. Vilken ångest det här testet har gett mig, alltså. Men eftersom jag är så förbaskat bestämd och envis kunde jag ju inte ge upp, så istället började jag öva öva och öva. Idag var testdagen här och jag hade lärt mig att dyka längre än jag någonsin kunnat tänka mig samt dyka ner till botten för att plocka upp föremål  - med öppna ögon och utan att hålla för näsan. SÅ mycket framsteg, och jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv. Nå, jag klarade alltså av alla moment i testet, men tiden stannade på tre och fyrtioen. TRE OCH FYRTIOEN!! Förstår ni att jag var en sekund ifrån? En jävla (ursäkta) sekund ifrån att klara testet. Jävla jävla (ursäkta igen) simtest.

 

Nu är jag så besviken och ledsen att jag bara vill gråta. Resten av dagen tänker jag tröstäta godis framför netflix och så ska jag invänta bästaste sällskapet som förhoppningsvis får mig på bättre humör.